Lördag 24 Augusti

Värdefull eller inte

När jag bestämde mig för att bli spelfri hade jag helt tappat mitt självförtroende. Tyckte själv att jag var en värdelös människa som gjort mina närmaste så illa. En kvinna som ljög och undanhöll sanningen. Jag dömde ut mig själv och som bekant så dömer vi som varit spelberoende oss själva hårdast. Hur skulle omgivningen förstå allt jag gjort? Omgivningen har varit fantastiskt förstående och verkligen peppat mig att förbli spelfri. Det är nog mina närmaste som jag har fått kämpa extra mycket för innan de vågar tro på mig. Vilket jag förstår med alla mina återfall och löften som jag brutit gång på gång... 

Ibland känns det overkligt när jag skriver på denna blogg. Är det verkligen mig den handlar om? Har jag gjort allt det hemska? Lån på lån, maniskt spelande dygnet runt, kronofogden som började med löneutmätning och sedan skuldsanering och till slut självmordsförsök. Nu kan jag stolt skriva att jag varit spelfri i 1 år och 52 dagar. Mitt liv fungerar och jag presterar bra på min arbetsplats Mitt arbete har alltid varit min livlina och det har jag alltid skött exemplariskt. Jag vågar äntligen tro på mig själv och även att jag är värdefull. 

Vet att det finns så många, särskilt kvinnor som kämpar med sitt sitt spelberoende i det tysta. Som känner skam och inte vågar ta kontakt med föreningen för spelberoende. Till dem vill jag säga : Gör det! Du har allt att vinna och du får ett fantastiskt stöd då de som deltar går/har gått igenom liknande. Du behöver inte kämpa ensam och ensam är inte alltid stark. Vi som har ett spelberoende behöver prata, prata och återigen prata om det vi gått igenom eftersom det ofta upplevs som något dåligt. Vi är inga dåliga människor men när spelberoende kidnappar vår hjärna utförde vi dåliga handlingar och tog dåliga och drastiska beslut. När vi väl inser att vi har ett beroende och erkänner för oss själva, först då är vi redo att få/ta emot hjälp. Vi finns för varandra. 

Torsdag 22 Augusti

Blandade känslor

Idag har jag träffat min son på lunchen och jag uppskattar det så innerligt. För mig är det lycka och jag mår verkligen bra efter att fått umgås med honom. Så det är positivt och jag lever upp för dessa tillfällen. Är verkligen rädd om vår relation och är försiktig så att jag inte går för fort fram. Jag vet att jag gjort min son fruktansvärt illa genom mitt spelberoende och han tappade då tilliten till mig. Vilket är förståeligt och det kommer att ta tid att bygga upp den igen. Det kan aldrig bli som förr men det kan bli bättre. Det får ta sin tid och huvudsaken är att jag har kontakt med min son. 

Mindre roligt är att min bror hörde av sig idag och talade om vilken dålig syster jag är...egoistisk som inte ställer upp för honom när han är sjuk utan överlåter det till samhället. Han tror att jag tycker synd om mig själv för att jag har skulder. Jag kände att det var inte läge att ta emot en massa skit från min bror så jag lade på luren. Jag bryr mig verkligen om mina medmänniskor och jag behöver inte ta emot dessa anklagelser. Min bror vet inte vad jag har gått igenom de senaste månaderna när min man varit så sjuk att jag varit rädd att förlora honom. Han hör aldrig av sig, så hur ska jag ens veta att han varit sjuk? Min bror har diabetes, är synskadad och har även njurdialys så jag tänker ofta på honom men har inte orkat höra av mig på den senaste tiden. Så det här känns tungt just nu och jag blir både upprörd och ledsen. Det var som att få ett slag i ansiktet och det är längesedan jag kände mig så här upprörd. 

Jag gjorde det

21 Augusti

Vände mitt liv, nästan som pånyttfödelse.. Igår var vi på föreningen för spelberoende. Tänk att då kunde jag sitta och säga att jag mår oförskämt bra.. För ett år sedan trodde jag inte att det skulle vara möjligt. Det mesta har fallit på plats och jag mår helt enkelt bra. Vilket jag inte är bortskämd med. Även för min man går det åt rätt håll. Jag var med honom hos hans läkare igår och infektionsprovet är i princip på 0. Så sex veckor till med penicillin och då är han förhoppningsvis fri från infektionen. Så äntligen går vårt liv mot det positiva hållet. Så små små steg och tålamod är oftast den rätta vägen. 

På ett år har mitt liv förändrats på alla sätt och vis. Jag har blivit mer ödmjuk och förstående och dömer inte människor lika fort längre. Jag har ransakat mig själv och ser sanningen i mitt liv. Kan hantera livets händelser utan att fly. Vilket jag oftast gjorde tidigare. Skjuter inte upp det som är jobbigt utan tar tag i det direkt. Mitt intresse med att sticka har jag återupptagit och det mår jag bra av. Det gäller att hitta nya intressen men jag har ett maniskt beteende vilket jag är medveten om och försöker att se till att det inte blir för mycket. 

Inte för evigt 

Måndag 19 Augusti

Om jag inte fått ett spelberoende hade jag då lärt känna mig som jag har gjort nu som spelfri? Att förstå sanningen om mig själv. Jag är lika mycket betraktare som den som agerar. Jag reflekterar över mina tankar och mitt beteende. Det gör att jag mår mycket bättre. Jag har blivit stark och trygg på min väg mot spelfrihet. Förståelse för att andra kan få problem med sådant som kanske inte är relevant för mig. Så lätt att säga hur kunde hon/han göra så... Så mycket har jag lärt mig på vägen. 

Att kunna uppskatta helgen utan att tänka på att spela. Kunna sova utan att invänta morgonen och så tidigt som möjligt tassa upp med min mobil och spela i smyg. Inte behöva vara rädd för att det ska uppdagas att jag spelat igen.. Inte ligga sömnlös på nätterna och fundera över hur jag ska lösa mina ekonomiska bekymmer. Slippa vara rädd för hur allt ska sluta. Nu är jag äntligen mig själv och det är en sådan lättnad att bara någon som själv varit mitt upp i det kan förstå vilket helvete det var. När jag inte längre hade makt över mig själv utan speldjävulen slagit klorna i mig och jag drevs bara djupare och djupare ner mot botten. Det är min sanning. 

Så var mitt liv och jag vet inte ens om jag kan kalla det ett liv. Mer som en mardröm och inte ville jag göra mina nära och kära illa. Vet också att jag hade val och jag valde att spela men eftersom spelberoende är en sjukdom så fungerar hjärnan inte på ett bra sätt. Jag kan inte skylla i från mig och står för det jag har gjort och det medför en del konsekvenser. Inte minst ekonomiska men nu är jag inne på mitt tredje år med skuldsanering så även det kommer att få sitt slut. 

Lämna mig ifred 

Lördag 17 Augusti

Äntligen helg tänkte jag igår kväll samtidigt som jag tog fram min mobil. Sms från ett s.k affiliate för spelbolag. Bonus till mig.. Öppnar min maillåda två meddelande från spelbolag och även här lockas jag med bonus. Kan jag inte bara få vara ifred? Varje gång sådant här dyker upp känns det i hjärtat. En kniv som sticker och i nästa sekund blir jag vansinnigt arg... Ja, jag vet att jag får leva med det och det kommer alltid att finnas sådan här reklam men ändå.. 

Jag mår så pass bra nu och vill inte ha sådana regnmoln hängande över mig. Jag har kommit vidare och att vara spelfri betyder allt för mig numera. Det har blivit en livsstil att läsa och skriva på forum om spelberoende och spelfrihet. Det ger så mycket och nu kan jag som spelfri ge råd till dem som är i fasen för att bli spelfria. Tänk vad allt kan förändras och kan jag bara hjälpa en människa att komma ifrån att spela så är jag tacksam. 

Min man har nu varit hemma i två veckor och det verkar fungera. Han håller på att samla krafter och gör det han orkar och det blir något gjort varje dag. I torsdags var han ute och plockade kantareller och det är inte fy skam. Guldgula gyllene ligger de där och ser otroligt aptitretande ut när jag kommer hem från jobbet. Det är lycka att se att min man mår bättre och att det går åt rätt håll. Hans stora intresse är dock att fiska lax i havet men dit har han ännu inte kommit. Vi får se om det blir något innan säsongen är slut i september. 

Jag har accepterat mig själv och att jag har ett spelberoende. Lärt mig se livet från ett annat perspektiv och försöker nu bara att spinna vidare på denna tråd. Lycka är att få känna harmoni i livet och det gör jag nu. 

Tiden läker inte alla sår

Torsdag 15 augusti

Igår var det min sons födelsedag. För ett år sedan hade vi inte kontakt. Det gjorde ont och varje mor tänker nog att det skulle jag aldrig klara. Vi människor klarar mer än vi tror även om det gör oerhört ont i hjärtat. I år är det annorlunda och vi ska ha kalas för min son någon helg framöver. Jag har kontakt med min son och jag vet att han klarar sig i livet och det räcker för mig. Är så tacksam för att genom små små steg kommit en bit på vägen. Så jag är rädd om det jag åstadkommer genom att vara spelfri. Inte en gång till vill jag ha tillbaka livet som en ångestfylld spelare. Där har jag stängt dörren. 

Det som gör mest ont i mig fortfarande är mitt självmordsförsök. Att jag gjorde nära och kära illa men då kunde jag inte tänka klart och ville bara bort från allt. Som ett ärr finns det kvar i mitt hjärta och så får det vara. Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Det kanske inte går utan jag får antagligen leva med det och vara tacksam att mina närmaste finns för mig. 

 

Ångra inte livet 

Måndag 12 Augusti

Jag försöker bearbeta sådant som jag har lagt åt sidan. Då när jag skulle ta tag i mitt spelberoende och vända livet. Allt var kaos och jag var tvungen att prioritera för att inte gå under. Nu går jag vidare bit för bit när jag orkar. Jag ville att det skulle gå fort att få tillbaka tilliten men insåg ganska snart att det är små små steg och tålamod som gäller. Jag har inte mött någon som brutit kontakten för att jag har ett spelberoende förrän nu... Jag respekterar det även om jag tycker att det är tråkigt. Spelberoende är en sjukdom även om inte alla tycker det. Om jag hade haft en annan sjukdom tror jag inte att kontakten brutits. Jag skäms inte för att jag har ett spelberoende och jag är stolt över att leva som spelfri. Jag är stark i mig själv nu och kan hantera motgångar i livet. Jag har lärt mig mycket och livet har fått ett annat värde. 

Klokt eller inte

Lördag 10 Augusti

Jag har betraktat mig själv som en klok kvinna med sunt förnuft ända till jag började spela på nätcasino. Vad var det som hände? Hur kunde jag bli så förtrollad? Allt sunt förnuft lade jag åt sidan och jag skulle lösa mina ekonomiska problem genom att spela igen och igen... Varför kunde jag inte inse att det aldrig skulle gå? Spelade mig bara ännu längre ner i skiten. Vad var det jag ville bevisa? Alla mina frågor som jag försöker besvara och bearbeta, en och en och för varje svar blir jag bara ännu mer beslutsam i att jag är på rätt väg. Ja, vägen som har 0-tolerans som ledord. Jag kommer aldrig och jag menar verkligen aldrig kunna spela mer i hela mitt liv. Inget jag sörjer utan tvärtom och önskar att jag kan hjälpa någon genom att vara en förebild för att det verkligen gå att ta sig upp även om livet är nattsvart...

När jag för 13 månader sedan inte såg någon annan utväg än att ta bort mig. Vad tänkte jag då? Jo jag var tvungen att genomföra det för att själv inse hur illa ställt det var med mig. Nu tänker ni säkert att jag var dumdristig som riskerade mitt liv. Ja kanske men det finns en mening med allt och för mig blev det vändpunkten i mitt liv. Efter att fått en andra chans insåg jag att nu eller aldrig... Så NU och framåt är mitt liv guld värt och jag är så tacksam för varje dag jag får uppleva. Dessutom har min man det tufft och kämpar tappert med sin sjukdom. Jag finns där hela tiden för honom precis som han funnits för mig när jag hade det svårt. I nöd och lust..

Var rädd om livet 

Torsdag 8 Augusti

Var rädd om livet för det kan förändras så fort. Det är lätt att ta allt för givet när det flyter på. Vi rycks med i jäkt och stress men ibland behöver vi stanna upp och ta vara på just den stunden i just det ögonblicket. Jag är numera mycket rädd om livet och kan njuta av vardagen då det just inte händer någonting. Det har varit så mycket både med min man som varit sjuk, mycket att göra på jobbet och så min väg till att bli spelfri. Just nu känner jag mig trött och det är nog för att allt runt omkring mig har lugnat ner sig. Det är då tröttheten kommer och då får det vara så. 

Nu när vardagen har börjat och allt nästan är som vanligt. Det känns skönt för mig att ha min man hemma igen. Mitt spelfria liv fortsätter på samma väg som det senaste året. Min rädsla för spel gör att jag känner mig trygg i att vara spelfri. Det gjorde mig så mycket ont att jag inte kan se någon fördel med att spela. Jag vill ha ett bra liv och det kan jag bara få om jag är spelfri. Tillhör den kategorin som inte vill vinna. Det skulle bara trigga igång att spela mer. Vet att det är så jag fungerar och därför väljer jag bort det. 

När allt faller på plats 

Tisdag 6 Augusti

Jag är egentligen inte skrockfull men när det nu känns som att allt faller på plats ska jag då våga säga att jag mår oförskämt bra? Varje gång jag tidigare sagt så här så har det hänt något tråkigt. Det kanske hade, hänt ändå men nu har jag satt det på pränt i alla fall. Någon gång måste det väl ändå vara min tur att få ha det bra. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Mitt liv som spelare har jag lagt åt sidan. Jag skulle gärna vilja skriva att jag inte är spelberoende längre. Är medveten om att det inte fungerar så. Jag kommer alltid att leva med mitt spelberoende men jag väljer att vara spelfri. Min hjärna har fått lära om och det fungerar mycket bra. Ändå vet jag att det lurar i bakgrunden och för mig finns det bara 0-tolerans när det gäller spel. 

Ikväll ska jag och min man gå på möte hos föreningen för spelberoende. Tillsammans har vi inte varit där sedan i slutet på Mars. Jag har gått ett par gånger utan min man när han legat på sjukhus. Så det känns bra för jag vill inte släppa dessa möten. Brukar vara mycket givande och samtidigt en påminnelse om hur illa det var när jag spelade som värst för drygt ett år sedan. 

Nu börjar vi om

Lördag 3 Augusti

Så har min man äntligen kommit hem från sjukhuset. Det känns så himla bra och det är verkligen lycka för mig. Äntligen vågar jag tro på framtiden även om jag vet att det kommer att ta lång tid innan han blir frisk. Nu har han hemsjukvården som kommer 3 gånger om dagen och han får det penicillin som kommer att hjälpa honom att bli frisk. Det märks att han känner sig mer trygg och det gamla jaget kommer sakta fram. Så det är mycket som man lär sig i livet. Vi har gått igenom mycket tillsammans och det har stärkt oss båda. Numera är jag tacksam varje morgon jag vaknar och får uppleva ännu en dag. Nya perspektiv på livet och tacksamhet att vi har kommit så här långt. 

Jag har nu varit spelfri i 13 månader och mitt liv som spelare känns mycket avlägset men ändå inte. Är så medveten om hur farligt det är och är så rädd om det liv jag nu har som spelfri. Skulle aldrig riskera att falla tillbaka för då vet jag hur illa det skulle bli. Jag har kommit så långt på min väg och riktningen är rakt framåt där 0 - tolerans är mitt motto. När jag fortsätter på samma väg då är det rätt för mig.

Nu är jag nöjd med vardagen och att vi ska kunna ha ett vanligt liv. Mer behöver jag inte och det gör att jag känner att jag mår bra och har harmoni i livet. 

En ny chans 

Torsdag 1 Augusti

 Varje ny dag ger oss en ny chans att göra något bra av. Jag har lärt mig att ta tillvara på de små stunderna. När allt känns bra och inget oroar mig. Så länge sedan jag kände så och just därför så uppskattar jag det också. Som spelfri har jag fått ett helt nytt liv. Att slippa ångest och skamkänslor inför att jag spelade är det bästa av allt. Jag har vant mig vid att må bra och det vill jag fortsätta med. 

Jag ska träffa en före detta kollega som gått i pension för några år sedan. Vi brukar träffas ibland och gå ut och ta en bit mat. Det är länge sedan vi träffades då jag även inför henne berättade via mail att jag var spelberoende för drygt ett år sedan och hon blev väldigt chockad. Så i början skämdes jag och ville inte träffa henne men nu ska det alltså bli av. Lite pirrigt ändå men det kommer säkert att bli bra. 

Troligtvis kommer min man hem idag och det ser jag verkligen fram emot. Nu hoppas vi att det går vägen denna gång och att han slipper åka in på sjukhus igen. Som vanligt tar vi en dag i taget. Det kommer att ta sin tid innan han blir frisk men då får det göra det. Ska bli så skönt att ha honom hemma igen. Jag trivs inte med att vara ensam. Något som jag verkligen har fått vara de senaste månaderna. Det hjälper inte och jag kan omöjligt vänja mig vid det.