Lördag 26 Oktober

Orolig själ

Så har jag börjat arbeta igen efter 2 veckors sjukskrivning för operation av min tå Ångesten började redan under min sjukskrivning för allt arbete som skulle vänta på mig. Mycket riktigt var det så. Mail, telefonmeddelanden, ärenden i drivor. Var ska jag börja? Det har varit mycket på jobbet en längre tid och nu har det blivit för mycket. Känns i alla fall gott att vara igång igen. 

Det har varit mycket under det senaste året och oron för min man har satt sina spår. Svårt att släppa och jag funderar mycket på hur det ska bli i framtiden. Försöker intala mig att jag får ta det när det kommer och inte lägga min energi på något som kanske aldrig händer. Lätt att säga och ibland går det bara inte. 

Jag har varit spelfri i 480 dagar och det är skönt att det går så bra. Även om jag inte mår så psykiskt bra så finns inga tankar på att börja spela. Det är ett avslutat kapitel och ska så förbli. Jag har spelat med livet som insats och det räcker, inget som jag vill uppleva igen. 

Mitt spelberoende har blivit en dyr erfarenhet både känslomässigt och ekonomiskt. Det tar tid att bygga upp tillit och förtroende igen. Tänker mycket på min son och önskar att han inte hade behövt gå igenom allt som jag orsakat. Saknar honom mycket men är försiktig med vår relation och vill inte skynda på något. Jag kan inte göra det ogjort men jag kan göra rätt framåt. 

Jag ska nu försöka hitta tillbaka till mig själv och försöka få livet att fungera. Det tar tid och det är ingen idé att stressa fram det. Det får ta sin tid. Min man stöttar mig på alla sätt och vis och är min klippa i livet. Jag har funnits för honom när han har haft det besvärligt och nu finns han för mig när jag har det besvärligt. 

 

Fredag 18 Oktober

Stanna upp och ta nya tag

Jag har nu varit sjukskriven i två veckor efter min operation av min tå. Behövde det för att ta nya tag. Lite konstigt att vara hemma och inte göra någonting. Inte något jag trivs med. Nu är det dags att ta nya tag och på måndag börjar jag arbeta efter att jag tagit stygnen på vårdcentralen. Vet inte varför jag har ångest. Kan inte peka på något speciellt. 

Mitt spelfria liv är min stolthet och trots att jag inte mår så bra så betyder det otroligt mycket för mig. Det bästa som jag gjort och på den vägen fortsätter jag. Ibland känns livet tyngre och jag kommer igenom det också. 

Det har varit mycket det senaste året och jag kanske behöver stanna upp för att hämta nya krafter. Små steg framåt och jag kommer igen med nya krafter. Jag ger inte upp så lätt. 

Fredag 11 Oktober

Stolthet

Jag har hamnat i en svacka och tappat mig själv på vägen. Någonstans finns ändå min stolthet över att vara Spelfri och jag tror på mig själv. Det jag åstadkommit på drygt ett år är så viktigt för mig och jag ger aldrig upp. När jag trodde att livet var över så vände jag och bestämde mig för att få ett liv. Jag är så tacksam att min man mår bättre och vågar äntligen tro på framtiden. Nu har jag fått min tå operererad och förhoppningsvis kommer det att bli bättre. Jag har inte orkat skriva för det som oroar mig är mitt jobb. Hur ska jag räcka till? Tänker ta nya tag men nu kommer det att vara på mina villkor. 

Jag har kommit så otroligt långt och känner mig trygg i att vara Spelfri. Även när livet känns tufft så skulle jag aldrig och jag menar verkligen aldrig välja att spela igen... Jag gjorde mina närmaste illa gång på gång utan att verkligen vilja inse hur illa det var. Nu måste livet gå vidare och även jag. Jag är tacksam för alla människor jag lärt känna under min tid som Spelfri. Det ger mycket att ta del av andras erfarenheter av spelmissbruk. 

Mitt dåliga samvete som jag får när jag säger nej till reportage om Spelberoende. Jag fixar det inte just nu och verkligen inte i tv. Så tänker jag, men tänk om det hjälper någon? Varför gömmer jag mig? Jag vet faktiskt inte... Jag måste vidare men vet inte hur. Det enda jag vet är att mitt Spelfria liv är det rätta.

Fredag 4 Oktober

Under isen

Det kommer smygande och jag lyssnar inte på varningssignalerna. Allt flyter bara ihop och orken är som bortblåst. Vill bara sova och fly bort från verkligheten. Vad är det som händer? Tappat fotfästet och stirrar blint på dataskärmen. Hjärnan säger stopp men jag ger mig inte. Varje dag är som ett maratonlopp. Helt slut när jag lämnar min arbetsplats. Mitt arbete som alltid varit min livlina...Mitt arbete gör att jag är på väg att krascha..,

Så just nu känns livet tungt vet inte hur jag ska hantera det. Min spelfrihet är det enda som jag känner mig riktigt nöjd med. Igår var det 15 månader och det är min stolthet. Tänk att just det ger mig kraft att inte ge upp. 

En paus får jag dock nu när jag ska operera en av mina tår på måndag. Några dagars sjukskrivning så att jag kan hämta lite nya krafter. Ska försöka ta hand om mig själv. Det som är positivt är att min man nu har blivit frisk och ska sluta med sin penicillinbehandling om 10 dagar.