Fredag 29 November

Ta vara på livet

Så har jag och min man varit i Kiel. Vår första resa tillsammans på länge. Mycket trevligt och att bara få göra något tillsammans är vi inte bortskämda med. Det uppskattas av oss båda. Vi har gått igenom mycket och har stöttat varandra i svåra stunder. Nu är det dags att göra fint inför första advent. Vi har ändå ett bra liv även om de ekonomiska förutsättningarna inte är så stora.

Livet går vidare och det blir bara bättre och bättre. Min spelfrihet har gjort att vi kommer att få ett bra liv. Det känns inte alls svårt och jag är numera så medveten och vet att 0-tolerans är det som gäller. Finns inte i min värld att jag skulle riskera en gång till att satsa på spel. Jag är verkligen hatisk och all spelreklam gör mig bara ännu mer säker på att förbli spelfri. Mina nära och kära är värda det och framförallt jag själv.

Jag önskar inte min värsta ovän att fastna i spelberoende. Det går så fort och paniken gör att spelet tar över ens liv. Det är verkligen inte värt det. Jag är så tacksam att jag till slut kunde inse det. Så nu ser vi framemot en lugn och fin jul. 

Lördag 23 November

På rätt väg

Jag är på rätt väg även om det ibland känns lite besvärligt. Det finns så mycket att se fram emot. Min fantastiska make stöttar mig och det betyder otroligt mycket. När jag känner mig irriterad och mitt humör inte är på topp överraskar han mig med 10 röda rosor. Det värmer så otroligt mycket och jag vet att han kan gå genom eld och vatten för min skull och jag känner likadant inför honom. Vi är sammanflätade och betyder så mycket för varandra. 

Jag träffade min son under veckan och det betyder så otroligt mycket för mig. Jag gläds med att det går bra för honom med sina studier. Min finaste son som har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas att han inte oroar sig för mig. 

Jag har fått ett inre lugn genom att vara spelfri. Så mycket mindre att oroa sig för. Även om vi har det tufft ekonomiskt så får jag inte panik. Om 2,5 år är jag skuldfri och jag ser verkligen fram emot det. Min man valde att stanna och kämpa med mig vilket jag är otroligt tacksam för. 

De få åren som jag spelade har satt det största avtrycket i mitt liv. När jag satsade mitt liv och var inställd på att lämna allt.. Först då insåg jag hur allvarligt det var. Föreningen för spelberoende har betytt och betyder mycket för mig. Jag är inte ensam och hoppas att jag både kan vara ett varningsexempel och ett hopp för att det går att vända och bli spelfri. Att erkänna sitt spelberoende och att prata om det. Inse att mitt spelberoende får jag leva med men jag väljer att göra det som spelfri. 

 

Fredag 15 November

Spelfri i 500 dagar

Idag har jag varit spelfri i 500 dagar och det känns helt fantastiskt. Jag är så stolt att jag kommit så här långt. Kommer ihåg när jag var på föreningen för spelberoende och hade varit spelfri en vecka. Hela livet var bara ett stort kaos och det mesta var bara ett stort frågetecken. Skulle  min man stanna kvar hos mig och skulle jag ha någon bostad? Skulle min son någonsin våga tro på mig och vilja ha kontakt med mig efter allt med mitt spelmissbruk ? Skulle min mans barn våga tro på mig igen? Så många frågor som inte kunde besvaras direkt. Som spelberoende ville jag att allt skulle bli som vanligt så fort som möjligt. Det fungerar inte så...

Jag har nu hamnat i en svacka som jag inte önskar någon. Från att allt fungerar till att allt är så tungt. Mycket har med mitt arbete att göra, varit så mycket och jag har tagit till mig mer och mer. Så nu har jag fått säga ifrån och även ta bort arbetsuppgifter då jag inte kan tänka klart. Allt tar så mycket längre tid och det får det också göra. Min tankeverksamhet är absolut inte vad jag är van vid och det gör mig frustrerad. Mitt arbete har alltid varit min livlina och det här känns verkligen inte bra. Jag kommer att ta mig upp igen men det får ta tid.

Därför känns det extra bra att jag håller  mig spelfri även om det aldrig finns en tanke på att spela. Jag har inte ork för att någonsin mer hamna i det för då skulle jag gå under. Det är ändå något jag är så otroligt stolt över att jag inte flyr in i något beroende. Jag hoppas att mina närmaste börjar våga tro på mig för det betyder allra mest. Tänker mycket på min son och hoppas att han vågar tro på mig. Min son betyder allra mest för mig och han är i mina tankar varje dag. Det glädjer mig att han studerar och att det går bra.

Jag har mycket att vara tacksam för och ibland skäms jag för att jag tycker livet är jobbigt. Såklart blir det konsekvenser av ett så intensivt spelande och det ekonomiska är något jag oroar mig mycket för. Så tacksam för att jag har min man som alltid finns för mig. Så nu är det små små steg och tålamod. Det kommer att bli bättre men jag skyndar långsamt. 

Lördag 9 November

Små steg framåt

Just nu upplever jag att mitt liv är problematiskt och jag oroar mig för allt och alla. Samtidigt så inser jag att jag ändå har det väldigt bra. Jag har min man som stöttar mig till 100 % och  som alltid finns vid min sida. Jag har mina 16 månader nu som spelfri och det är min stolthet. Så egentligen borde jag må bra men det gör jag inte. Mitt jobb är ett orosmoln och på något vis måste det förändras. Vill verkligen inte gå in i väggen men det finns många tecken på att jag är nära. Mitt jobb har alltid varit min livlina men det har blivit för mycket och jag känner mig så splittrad. Försöker ta en dag i taget och min envishet gör att jag aldrig ger upp.

Det har varit mycket det senaste året och det är väl nu allt kommer i kapp mig. Jag är så tacksam att jag håller mig spelfri både för min egen skull men också för mina närmaste. De är värda så mycket för mig och jag vill att de ska våga tro på mig. Jag kommer att hitta tillbaka till mig själv även om det kommer att ta tid. Mitt dåliga  samvete för att jag inte varit på föreningen för spelberoende på ett antal veckor gnager också. Vet att jag skulle behöva gå dit men orken räcker inte till. Små steg och tålamod får vara det som leder mig nu.

 

Fredag 1 November

Rätt väg

Jag har gått vilse många gånger i mitt liv men det som gör mest ont är att jag började spela på nätcasino. Det dåliga samvetet gör sig påmint gång på gång och jag kan inte blunda längre. På något vis måste jag acceptera mitt förflutna. Det kommer alltid att finnas med mig. Även om jag är besviken på mig själv så måste jag se framåt. Tyvärr gick det för långt och jag önskar att jag insett det tidigare. Min vändpunkt blev verklighet förra sommaren när jag hamnade så långt ner jag kunde komma. Mina närmaste har fått utstå så mycket och jag är så tacksam att de inte vänt mig ryggen. Jag kom till insikt till slut och kunde erkänna att jag är Spelberoende.

Min man hämtade mig på jobbet idag och vi åkte till kyrkogården för att tända ett ljus på min fd mans grav. Vi träffade då på min son och det blev en fika. Finns inget som glädjer mig så mycket som att träffa min son. Guld värt för mig. Saknar honom otroligt mycket och tänker på honom varje dag. Samtidigt så kommer mitt dåliga samvete och skammen över vad jag gjort. Så mycket jag skulle vilja säga men vet inte vart jag ska börja. Varje gång jag träffar min son så får jag ändå energi. Det värmer i hjärtat att se honom och veta att han klarar sig.

Mitt arbete som alltid varit min livlina där känner jag mig plötsligt osäker. Det har blivit för mycket och jag har tappat bort mig själv. Så jag försöker lugna ner mig och ta en sak i taget. Vill inte gå in i väggen och oroar mig verkligen för att det kan bli så.

Min man stöttar mig hela tiden och gör allt han kan för att jag ska må bra. Jag har så mycket att vara tacksam för. Så att vara spelfri är min väg och det kommer jag att fortsätta med. Jag mår så mycket bättre sedan jag tagit avstånd från spel. Jag hoppas mina närmaste vågar tro på mig.

Jag har alltid tyckt om att skriva av mig tankar och funderingar men för tillfället är det skrivkramp. Förhoppningsvis kommer jag att skriva lite oftare framöver.